Startgrupp A väntar på förflyttning till startlinjen.
Med en bansträckning på 1230 km har cykelloppet Paris-Brest-Paris genomförts mer eller mindre kontinuerligtvart vart fjärde år sedan 1891. Årets upplaga hade 6 720 startande. Det här skulle bli den andra gången som jag deltog i detta anrika cykellopp som lockar deltagare från hela världen. Viss rutin för ultralopp hade jag hunnit få sedan 2019 men denna gång gick förberedelserna inte enligt plan. Hur skulle det påverka mitt lopp?
Florian Kynman, Cykelintresset
Det stora antalet deltagare innebar för min del att det närmaste boende till rimligt pris låg 40 km från startplatsen. Checkade ut kl 07:00 på startdagen för att få en bra parkeringsplats på slottsområdet i Rambouillet. Väl på plats monterade jag ihop cykeln och tog en provtur för att äta frukost. Därefter lång väntan till starten för startgrupp A kl 16:00. Passade på att ta en promenad i slottsparken.
Ny rutin för 2023 var att en cykelbesiktning skulle göras en timme före start. Ankom till angiven plats klockan 15:00 med en tanke att fylla vattenflaskorna efter besiktningen. Den planen sprack dock då det visade att nedräkningen till start började i samband med att cyklarna inspekterades. Vi leddes direkt vidare till funktionärstält där våra brevet-kort blev stämplade varefter vi, med 40 minuter kvar till start, blev hänvisade till en avgränsad uppsamlingsfålla. Augustisolen gassade. Cykeldatorn visade 38°C. Årets upplaga av PBP skulle bli het. I startgruppen noterade jag en hel del bekanta ansikten från MSR, bland annat Vesa Vuori, Rainmar Hoenecke, Christoph Körner, Marijke De Prez och Jon Olsson. Senare under loppet mötte jag även Gerb Ebner.
Med tio minuter kvar till start flyttades gruppen ett par hundra meter över till startplatsen där en energisk konferencier stod för underhållningen. Efter några minuter med sång och hurrarop rullade vi ut genom slottsparkens grindar på utsatt tid till publikens applåder. Gruppen eskorterades av polismotorcyklar och en ledarbil.
Som väntat genomfördes den första etappen i ett för randonnéer frenetiskt tempo. Om man inte kontinuerligt avancerade genom peloton så åkte man ohjälpligen bakåt. I brevet-lopp gäller ordinarie trafikregler men föga hjälpte det när 255 entusiastiska cyklister försökte förbättra sin position i klungan. För motorcykelpoliserna bör det varit som att valla kattungar. Poliserna tutade och blåste i sina visselpipor och vid mer än ett tillfälle prejades klungan över på rätt sida av vägen.
I det höga tempot lämnade svagare cyklister luckor till huvudklungan efter varje klättring. Planen att hålla till i svansen på peloton innebar snart mer arbete än att kämpa om positioner i täten så jag avancerade genom klungan och kom fram lagomt till att vi passerade genom byn Nugent-le-Roi där ledarbilen upptäckte att den missat en sväng så vi måste stanna upp och göra en u-sväng. Plötsligt var hela ordningen i klungan omvänd. I tumultet förlorade jag kontakt med Jon och Vesa. Över tid blev huvudklungan alltmer utdragen och mindre grupper bildades varpå tempot sjönk och motorcykelpoliserna vek av.
Att många deltagare i de första startgrupperna hade personlig support blev tydligt när vi anlände till Mortagne-au-Perche (119 km). Här kantades gatorna av bilar med öppna bagageluckor från vilka familjemedlemmar och vänner delade ut vattenflaskor, provianter, klädombyten med mera. Cyklister med supportbil hade således igen behov för cykelpackning.
Enligt ACP-regelverket är föranmäld personlig support tillåten vid kontroller men strängt förbjuden mellan dem. Straffpåföljden visade sig till och med vara högre för ”Support given on the route, or in the control towns, by a non-registered vehicle” än för ”Refusal to obey controllers”. Enligt straffskalan utdelades ett tidstillägg på fem timmar i det förstnämnda fallet men endast två timmar i det senare.
Då Mortagne-etappen varit het som en ökenvandring hade jag bara ett för ögonen när jag svängde in till vätskekontrollen: att hitta en vattenkran och hälla i mig ett par flaskor vatten med elektrolyter. Inne på kontrollen trängdes åskådare med varandra och bildade en smal korridor som ledde fram till en uppsättning vattenkranar. Jag tog sikte på den. Knappt hade jag fått stopp på cykeln förrän en volontär greppat tag i mitt styre medan en annan tagit vattenflaskan. ”Vänta, vänta,” försökte jag säga. ”Jag vill hälla elektrolytpulver i flaskan först!” men hur förklara en sån sak på franska så det blev bara ett ”Merci” när jag fick tillbaka flaskan och så rullade jag iväg. Bakom mig stod redan näste man på tur.
I år cyklade jag på en träningscykel, en Canyon Ultimate, då min avsedda randonnéecykel en Cannondale CAAD fått ett mekaniskt haveri under MSR som inte kunde lagas i tid. Randonnéecykeln har en utväxling anpassad för bära packning och ett aluminium styre på vilket jag kan montera tempopinnar vilket inte är möjligt på träningscykelns kolfibercockpit. Med träningscykelns högre utväxling blev det dessutom tydligt att jag skulle få slita lite extra i värmeböljan.
Cykelloppet går genom mjukt böljande jordbruksland som i huvudsak består av småskaliga mer eller mindre välmående gårdar och byar. Vägnätet mellan byarna är mestadels belagt med ett grovt och ojämnt oljegrus. De vägar som är asfalterade är i första hand länsvägarna. I undantagsfall även huvudgator genom byar vilka samtidigt kan vara rätt ”tekniska”. Dels för att många byar tycks ha behållit sin medeltida gatuplan, dels även för att gatorna är möblerade med allehanda farthinder, refuger, vägskyltning, krukväxter, kullerstenspartier, vägpollare, trafikljus och rondeller.
Vägvibrationerna från oljegrusvägarna fortplantade sig genom träningscykelns styva kolfiberram och styre. Cykelns framåtlutade sittställning medförde att jag över tid förlorade känseln i handleder, handflator och fingrar, då däcken ensamma (28 mm Vittoria Corsa G2) gav inte tillräcklig dämpning. Det slog mig att en gravel cykel med tempopinnar och 32 mm asfaltdäck skulle fungera bra på de ”tekniska” vägarna.
Med få undantag led nog de flesta cyklister av hettan. Just i år kändes temperaturer över 30°C extra ovant då sommaren hemmavid dominerats av regn och så tillhör jag nog dessutom gruppen cyklister som har svårare att prestera när inandningsluften inte kyler utan håller samma temperatur som kroppen. Hettan och vägvibrationerna bidrog över tid till att reglera farten under loppet. Under de hetaste timmarna mitt på dagen blev cyklingen rätt passiv för att bli mer aktiv någon timme eller två i skymningen när luften svalnade om vägunderlaget tillät det.
Den bretonska landsbygden i erbjuder vare sig storslagna eller varierande vyer men så är det inte heller naturupplevelserna som attraherat så många deltagare till evenemanget Paris-Brest-Paris genom åren. Vid sidan om de historiska anorna är det nog den publika inramningen, i synnerhet bybefolkningen på landsbygden, som utmärker cykelloppet. Jag har svårt att föreställa mig att amatörcyklister kan cykla i ett liknande sammanhang någon annanstans i världen. Från Rambouillet till Brest stod byinvånare på gatorna och applåderade, gamla som unga, och detta även sent inpå nätterna. I väntan på cyklister åts det från uppdukade bord på trottoarerna och även vi cyklister bjöds på mat och dryck av olika slag. Till loppets och cyklisternas ära hade man byggt kreativa arrangemang i parker och på torg bestående av blommor, skyltning, flaggor och LED-belysning. Banderoller, flaggor och cykeltröjor hängde från balkongerna. Rondellhundens motsvarighet i Bretagne är rondellcykeln.
Som noterats tidigare gäller ordinarie trafikregler i randonnéer men när en grupp cyklister når kritisk massa tycks trafikreglerna ändå tillfälligtvis upphöra. Under den första natten när klungorna fortfarande var stora svepte vi cyklister som svärmar av vandringsgräshoppor genom byarna, alla iklädda illgula reflexvästar. Överallt stannade den vanliga trafiken upp och gav oss företräde. Och bilisterna själva tutade och ropade ”Allez! Allez!”. Verkligen en cirkus att beskåda.
Under natten efter vi passerat Alençon (164 km) började min cykel kännas instabil. Något var fel men vad? Det dröjde några kilometer innan jag upptäckte problemet och stannade. Min sadel hade lossnat och vickade nu fram och tillbaka! Jag kände oroligt med fingrarna under sadeln om fästskruvarna satt kvar. Till min stora lycka gjorde de det. Det fanns en uppsättning insexnycklar i cykelpackningen. Nu behövde jag bara dra fast dem igen, tänkte jag. Medan jag letade fram verktygen slog det mig plötsligt att jag lämnat den största nyckeln i bilen och det nog var den jag nu behövde. Så, där stod jag nu ute på den franska landsbygden i beckmörkret under stjärnklar himmel med en sadel som hängde lös på sadelstolpen, med 22 km till kontrollen Villaines-la-Juhel (203 km). En vacker men på samma gång desperat situation.
På håll närmade sig ett långt pärlband med cykellysen. Sannolikt tätklungan från en senare startgrupp. Ett glimmer av hopp väcktes men den slocknade lika snabbt som cyklisterna passerade då ingen av dem stannade. Återigen mörkt men nu kom istället en ficklampa svajande mot mig. En ACP-kontrollant hade stått i en vägkorsning ett hundratal meter bakom mig. Efter att ha förklarat min situation gick kontrollanten tillbaka till sin bil. Kanske hade han en insexsnyckelsats? Tiden gick. Till slut återvände han; med gasbinda! Vi konstaterade snabbt att sadeln inte kunde fixeras med elastisk gasbinda så nu sattes hoppet till publiken. Stående på pedalerna cyklade jag vidare och kom snart fram till byn Sougé-le Ganelon (181 km). Knappt hade jag visat upp min lösa sadel förrän någon ropade och pekade på ett hus bredvid vägen. ”Där bor jag”, menade han ”och jag har verktyg!”. Tjugo minuter senare hade jag dragit fast kolfiberkomponenterna igen så hårt som jag vågade. Och min vattenflaska hade fyllts med iskallt vatten!
Lämnade Sougé-le Ganelon med humöret på topp. Visst hade jag förlorat tid men jag var tillbaka i loppet igen. Strax därpå hördes en bekant röst bakom mig. Det var Jon! Vi rullade vidare mot kontrollen i Villaines-la-Juhel och frågade oss var Vesa kunde vara. Innan vi kommit fram till kontrollen hade vår lilla grupp från startfållan återsamlats. Det visade sig att Vesa varit bakom oss. Även han led av värmen och hade hållit ett moderat tempo under dagen.
Så småningom splittrades gruppen igen när Jon lämnade sällskapet efter kontrollen i Tinténiac (353 km) för att cykla i eget tempo och jag cyklade senare mestadels solo från Carhaix-Plouguer (514 km) till returkontrollen i Tinténiac. Dessa randonnéer är till syvende och sist personliga prövningar och de allianser som bildas spontant under loppet är flyktiga. Den som tillfälligtvis känner sig starkare pressar vidare men kan senare se sig själv bli ikapphunnen och passerad. Schackningsperioder och sömnbehov kommer och går och de är högst individuella.
En prövning som jag inte hade räknat med var en magåkomma som jag fick under resan till Rambouillet från Alsace. Uppladdningen dagarna innan loppet hade därför för min del inneburit mestadels te och lättsmält mat. Ett besök till Versailles ställdes in. I Rambouillet hade magen känts hyggligt stabil men nu började jag må sämre igen, och hettan gjorde nog inte saken bättre.
På utresan mot Brest loppet åt jag något smått vid varje kontroll t ex en ostbaguette, en croissant eller en tallrik spagetti. När illamåendet tilltog återstod bara att reducera matintaget till ett minimum. Flytande kost verkade vara det bästa alternativet. I Brest intogs en grönsakssopp som gjorde underverk. En fördel med att inte äta visade sig vara att det blev lättare att motstå tröttheten. De gånger jag testade att äta blev det tydligt att mat var ett sömnpiller.
Årets bana sades innehålla 450 km ny väg och nya vätskekontroller. Etapperna mellan Carhaix-Plouguer och Brest gick på delvis nya vägar men den inledande delen av Brest-etappen innehöll en bekant klättring upp till banans högsta punkt Roc’h Bichourel och en likaså bekant utförslöpa ner till byn Sizun. Infarten till Brest var dock ny och oväntat kuperad.
Etappen tillbaka till Carhaix-Plouguer från Brest inleddes med en lång brant klättring genom staden. Innan jag lämnade Brest gjordes ett ”obligatoriskt” stopp för foto på Pont Albert Louppe, följt av ett likaså ”obligatoriskt” stopp strax därpå för en färsk jordgubbe som publiken bjöd på vid det östra brofästet.
Vid ankomsten till Carhaix kom jag på att jag hade en påse nötter i packningen så jag övergick till att knapra på dem. Magen återhämtade sig inte under loppet (och inte heller flera dagar efteråt) men med ett minimerat matintag piggnade jag till och lämnade Carhaix med förnyad energi på en nattetapp till Loudeac. Vid det här laget var startfältet väldigt utspritt så jag cyklade mestadels helt solo i kompakt mörker genom kuperad skogsmark.
Nattemperaturerna under PBP 2019 sjönk ibland ner till 3°C. I år var nattemperaturerna förhållandevis höga men den kraftiga daggen bidrog ändå till att sänkta den upplevde temperaturen rejält. Under de tidiga morgontimmarna innan solen börjat värma var luftfuktigheten så hög ute på landsbygden att man behövde torka av glasögonen med regelbundna intervaller.
Framme vid kontrollen i Loudeac (782 km) la jag pannan mot ett bord i restaurangen och resonerade med mig själv om jag skulle äta eller sova. Mat gav förvisso energi långsiktigt men kortsiktigt blev jag mer illamående och trött. Beslutet blev att inte äta och cykla vidare mot Tinteniac (867 km).
Vid ankomsten till Tinteniac hade solen gått upp. Fortfarande förhållandevis alert chansade jag på att äta en croissant och dricka kaffe. Jag tog av nattutrustningen, det vill säga ben- och armvärmare, pannlampa och reflexväst och satte sedan iväg mot kontrollen i Fougères (928 km).
Under hela arrangemanget rådde mestadels nordliga vindar vilket innebar sidvindar eller motvind. I undantagsfall medvind. Oavsett riktning var vindarna sällan påtagligt starka men de svalkade.
Under etappen mot Fougères gjorde jag sällskap med en grupp svenska cyklister. Vi följdes sedan åt genom kontrollen i Villainas-la-Juhel (1017 km) till Mortagne-au-Perche (1099 km) som på returvägen blivit en stämpelkontroll. Där testades matlyckan igen med en persika och 1,5 liter vatten.
Vi lämnade kontrollen ett par timmar före solnedgång på den näst sista etappen mot Dreux (1077 km). Etappen inleddes med ett antal rejäla klättringar och utförslöpor genom kuperad skogsmark som övergick till ett öppet jordbrukslandskap. I slutet på etappen övergick vägbeläggningen till asfalt och vi hade de värsta av oljegrusvägarna bakom oss.
Mållinjen i Rambouillet hägrade men ännu fanns tid för mekaniska incidenter. I Neuilly-sur-Eure (1130 km) sjönk min sadel ner igen så jag behövde göra stopp. Den här gången visade det vara fästskruven till sadelstolpen som lossat. Allianserna är som sagt flyktiga under randonnéer och medan jag stannade fortsatte gruppen vidare. Denna gång hade jag insexnyckel i rätt storlek så jag var strax uppe på cykeln igen. Solo på nytt ökade jag tempot och snart mötte jag en jublande publikskara vid infarten till byn Senonches (1140 km).
På en bakgata i byn upphörde plötsligt den annars så tydliga PBP-skyltningen just där gatan gafflade sig. Vilken riktning gällde? Jag hann cykla fram och tillbaka uppför gatan ett par gånger innan en grupp cyklister svängde in på gatan och ställdes inför samma fråga. Så småningom hittades nästa skylt och vi satte iväg igen tillsammans.
Den nya gruppen cyklade aktivt och höll god fart. Luften var nu sval och vägarna asfalterade. Gruppen hade en svans som inte bidrog till farthållningen och jag föreställde mig att den svansen växte för varje grupp som vi passerade. Inom kort hade vi även hunnit ikapp och passerat den grupp som jag lämnat Mortagne med. Utan avmattning fortsatte tempokörningen mot staden Dreux (1177 km) och med bibehållet tryck i pedalerna kryssade vi snart genom ortens gator till den sista kontrollen före mållinjen.
På kontrollen i Dreux intogs en liten Paris-Brest bakelse och färskt apelsinjuice och jag tog på nattutrustningen igen inför slutetappen till Rambouillet. En kort etapp på 44 km men samtidigt knixig så det gällde att hålla tungan rätt i mun under orienteringen. Vägbeläggningen bestod även fortsättningsvis mestadels av asfalt.
I dimman började tröttheten göra sig påmind på allvar men så var det inte heller långt kvar till mållinjen så nu det gällde bara att inte somna på cykeln. Snart rullade jag över de stora kullerstenarna framför Rambouillets slottsgrindar, följde grusgången upp till målkontrollen och passerade över sensorn som gav sluttiden. Efter målgång stämplades brevet-kortet en sista gång. Jag fick en medalj och en matkupong till restaurangtältet. Varm mat intogs för första gången sedan Brest följt av ännu en liten Paris-Brest bakelse till efterrätt. Efter att ha fått lite öl i koppen skålade jag med det svenska sällskapet. Nu var det hög tid för sömn.
Jag satte kurs mot en sovsal på området möblerad med smala tältsängar och engångslakan. I mörkret hördes de djupaste av snarkningar. Lyckligtvis fanns öronproppar att tillgå. Sannolikt bidrog även jag till en stämma i kakofonin av under natten.
Vaknade upp som från döden strax efter soluppgång. Cyklade ner till bilen. Monterade ned cykeln och packade in den i bilen. Bytte till civila kläder och påbörjade sedan nästa utmaning: att orientera mig genom Paris och sedan vidare mot Belgien.
